När vi läser på Facebook att Unga Teater Västmanland läggs ner gör det oss förbryllad då teaterns nedskärningar syftade till förnyelse.

I ett skyltfönster granne med Teater Västmanland ler Göran Hägglund från en stor affisch. Han som 2009 drog igång debatten kring verklighetens folk, där han gjorde sig till folkets försvarare mot den obegripliga och exkluderande konsten. Det var en simpel retorik, förtäckt i en annars intressant frågeställning kring hur vi inom konstnärliga yrken kommunicerar med vår publik.

När Teater Västmanlands styrelse nu ska förklara de enorma nedskärningarna undrar vi om de delar synen på kultur med dem som vill försvara folket mot konsten. En idé som bygger på att kulturlivet måste bevisas i en måttstock av folkets gillande (villighet att betala för) annars är det stöld av skattepengar. Teaterstyrelsens strategi riva ner, vänta på resultat (!?) för att sedan eventuellt satsa, talar inte för att det finns en tro på teaterns verkliga värden.

Om utgångspunkten är att man vill förnya, utveckla Teater Västmanland så hejar vi gärna på. Men efter vilken måttstock bedömer styrelsen att teatern behöver förnyas?

En teater är en viktig samhällsfunktion, inte för att den underhåller folket, utan för att den prövar dåtida och nutida berättelser, ställer frågor, kommer med påståenden.

Självfallet bör en teater kunna göra allt detta på ett sätt som intresserar människor och som kommunicerar med sina åskådare. Men kommunikation bygger som bekant på att man kommer med ett påstående, inte på att man frågar vad som är mest önskvärt att påstå. Visionen bör då vara en mer angelägen teater, inte en bättre säljande.

Några som frågat sin publik vad de vill ha är Egmont som lanserar tidningarna ”Emma” och ”Goal Junior”. Man har tagit fram tidningarna genom att låta barn och föräldrar få önska innehållet. Och resultatet är två könsstereotypa tidningar som för oss decennier bakåt i tiden. Goal Junior i grönt och blått om fotboll med Zlatan med hårt knuten näve på framsidan. Emma är rosa och lila med gulliga djur och prinsesstema. Och på frågan om Egmonts ansvar att inte begränsa barn efter kön hänvisar man till att målgruppen själv fått välja. Men detta är inte ansvarstagande, det är marknadsresearch som syftar till att maximera försäljningen. Ett tydligt exempel på varför den skattefinansierade kulturen är så viktig.

För att riva ner en teater för dess eget bästa krävs tydligare visioner för att resonemanget ska vara trovärdigt. För vill man ha en mer angelägen teater så har man just tagit ett rejält kliv därifrån när man valt att inte först säkra teaterns mest vitala del. Unga Teater Västmanland som varit just angelägen med sin paroll ”högljut och kärleksfullt”, har gjort föreställningar som verkligen kommunicerat med sina målgrupper barn och ungdom. Var i finns vinsten, förnyelsen med att kassera förutsättningarna för en sådan scen?

När Hägglund gjorde sitt utspel 2009 oroade hans sig för en trend där Svenssons hånades av kulturvänstern. Men vad som verkligen är ett hån mot medborgarna är den trend där politiker, från båda blocken, kräver att den skattefinansierade kulturen ska tvingas in i ett marknadstänkande. Prestera mer till mindre kostnad, utan hänsyn till det verkliga samhällsnyttiga uppdraget. Detta kommer Svensons inte att vinna på!

CONNY PETERSÉN, LINA PETERSÉN
Teater Tropos

debatt@teatertropos.se

Tillbaka till debatt