Jag minns hur jag under ett publikinsläpp, inför en föreställning för mellanstadieelever, för något år sedan står och tänker på hur olika förväntningarna från publiken är. Några kommer in i lokalen med en stor nyfikenhet, synbart glada för att få gå på teater. Andra är mer tveksamma.

  En kille i tolvårsåldern tittar på mig, han ser trött och lite uttråkad ut, och med en suck frågar han: handlar det om mobbing? Jag var glad att kunna svara nej på den frågan för jag förstod så väl. Vuxnas retorik kan verkligen vara tröttsam. Vi vill så väl när vi ska prata om värderingar med barn. Vi vill lära dem att göra rätt, tänka rätt och handla rätt. Som om mobbing vore så enkelt som att prata om rätt och fel. Jag menar inte att samtal om värderingar är oviktigt, inte teater om mobbing heller, tvärt om. Men att lära sig empati, medmänsklighet, förståelse kräver så mycket mer än en intellektuell förståelse för begreppens innebörd. Dessutom kan denna kunskap aldrig ses som statisk fakta som man, efter att ha lärt sig, alltid har tillgång till. Empati, medmänsklighet, förståelse är rörlig, föränderlig kunskap som aldrig kan eller ska cementeras.

  Som konstnärer vill vi utforska mänskliga egenskaper, förmågor och oförmågor, ställa frågor och komma med påståenden. Inte för att lära ut våra egna idéer utan för att se vad som händer med det vi skapar i mötet med en publik. Vi får som konstnärer aldrig tro att vi har tolkningsföreträde. Det är mötet mellan teater och publik som är själva konstverket. Och för att detta ska fungera så måste vi som konstnärer låna ut oss själva, våra tankar och känslor åt det vi skapar och ledordet måste vara ärlighet. Detta gör vårt yrkesval till ett sätt att leva, teatern blir en del av oss och vi blir en del av det som skapas. Vårt driv, engagemang och lust är vår styrka men också en öm punkt. Vi kan inte arbeta med mindre än oss själva som insatts.

  Denna förutsättning gör att vi och otaliga andra konstnärer fortsätter arbeta under hopplöst usla förhållanden. Vi har dåliga löner, minimal budget inskränker på vår konstnärlighet och vi räddar ständigt alla omöjliga ekvationer med ideell övertid. Det tär.

  Det mest kränkande i den rådande situationen är att vi konstnärer misstänkliggörs. Vi har ju själva valt att göra detta, ingen har bett oss, är det inte så att vi är mer intresserade av självförverkligande än av vår publik? När vår bransch tyngs av stor arbetslöshet drar man inte slutsatsen att kulturen är underfinansierad. Nej istället låter man scenkonstnärer betala den dyraste avgiften till a-kassan. ”Om vi nu envisas med att jobba med vårt eget självförverkligande så får vi också betala för det”, tycks resonemanget vara. Vi får skylla oss själva för vårt besvärliga yrkesval. I en debattartikel på Expressens ledarsida tidigare i höst där konstnärer uppmanas att sluta stämpla tror sig skribenten förstå konstnärers situation och att ”de flesta mycket hellre skulle vilja få en heltidare på Dramaten och dra in några sköna Beck-miljoner under de generöst beviljade tjänstledigheterna.” Den typen av resonemang är ett fördummande av hela vår yrkeskår. När sjuksystrar strejkar för bättre arbetsvillkor är det ingen som antyder att syrrorna i själva verket drömmer att få bli chefsläkare. Jag efterlyser ett större förtroende. Vi är värda det. Ett par år innan vi startade Teater Tropos skrev jag manus till, och medverkade i en barnprogramserie på SVT. Jag hade betydligt bättre betalt då och det arbetet hade en annan status än frigruppsarbetet. Men det är inte ett av de arbeten som gett mig störst konstnärlig utmaning. Att jag idag är dramatiker och skådespelare i en fri teatergrupp betyder inte att jag är en av dem som blev över när filmjobben var slut. Det är dags att man börjar se att vi som arbetar konstnärligt gör det för att bidra till samhället, inte snylta av det för egna drömmars skull. Och samhället behöver oss. Samhället behöver kultur med mångfald, inte en liten elitstyrka på film, TV och ett fåtal större scener.

  Om man ser tillbaks på historien är det lätt att förundras över gamla värderingar. Hur kunde man för hundra år sedan på allvar tycka att bara dem i samhället med snopp skulle ha rätt att rösta i de allmänna valen? Ja svaret på den frågan är givetvis inte att människor för hundra år sedan var mindre intelligenta än idag. Men de levde med andra värderingar och andra referensramar. Att tro att det finns ett färdigt samhälle där alla människor är överens om vad som är goda värderingar och även efterlever dessa är dumt och naivt. Ingen människa kan exakt säga vad som i dagens samhälle mest driver förändring och utveckling. Det finns så många krafter. Och vi kan aldrig säga att efter vi nått det eller det målet så blir det bra. Vi vet inte ens vad det är som värderas som bra om tjugo år. Vi vet bara att det inte ser ut som idag. Vi kan däremot påverka utvecklingen och rörelsen till att vara konstruktiv. Och det bästa sättet att göra det på är att arbeta för ett samhälle där invånarna är rörliga i sinnet, delaktiga och har öppna ögon för varandra. Där goda värderingar inte bara är något som ska uppnås, utan också diskuteras, prövas och omvärderas. Och i just detta har ett brett konst och kulturutbud en mycket viktig roll.

  Slutligen, för att återgå till den trötta pojken som inte ville se mobbingteater och hans skolkamrater: Efter föreställningen var det en helt annan energi i rummet. Nyfikna frågor om föreställningen och om att spela teater. En entusiastisk publik som via vår föreställning i hjärta och tanke umgåtts med begreppen empati, medmänsklighet och förståelse. Vi var inte där för att lära ut, föra klok retorik eller bedriva pedagogik. Vi var där för att möta dem i en konstnärlig upplevelse, stimulera rörlighet, delaktighet och öppenhet. Och det togs emot väl.

Undertecknat Conny och Lina Petersén
Teater Tropos

debatt@teatertropos.se

Tillbaka till debatt