TORSDAG EFTERMIDDAG I Gagnef kommun i Dalarna. Vi bär ut dekor ur Lindbergshallen. Den lokala teater/konsertsalen ovanpå Ica. ”300 meter efter rondellen ser ni ett fult gult hus”, sa arrangören när hon lämnade vägbeskrivningen.
  Vi är två skådespelare som bär väggar, hyllor, stöttor, kläder, rekvisita, smink, högtalare, stativ, lampor, ljusbord, kraftpaket och mycket mer nedför en brant brandtrappa. Vi är trötta. Våra kroppar känner turnélivet väl nu: nästa år blir Teater Tropos, vår konstnärliga hemvist och utpost, 10 år. Vi är också trötta mentalt. Vi har med full närvaro och inlevelse spelat sex föreställningar på två dagar. Vi har tömt oss som man gör när man står på scen. Man tar av sig själv och ger. Det är skönt. Särskilt när man tydligt känner hur det man ger landar hos en publik. Som de här två dagarna i Gagnef. 6 x 80 mellanstadieelever har tagit emot vår föreställning ”Flickan i sandlådan”. 480 barn som vi lockat till skratt, inlevelse och en och annan snyftning. Barn som tar med sig ännu en konstnärlig upplevelse bland sina erfarenheter. Arrangören berättar att i Gagnef ger man regelbundet eleverna kultur och vi svarar att det märks. För oss är det en tydlig skillnad på en publik som har erfarenhet av kultur och en som inte har det. Vi märker elevernas mognad och självständiga förhållningssätt till det de upplevt. De vet skillnaden mellan undervisning och kultur. De behöver inte undra vad de vuxna vill att de ska lära sig den här gången. Lärarna vet det också. Lärare som regelbundet följt med elever på teater visar aldrig den där rädslan för om barnen verkligen ska ”förstå” eller om ”det var för starkt”. De litar på barnens egen förmåga att förhålla sig till exempelvis starka känslouttryck.
  Allt det här tänker jag på när jag bär. Jag är delvis fylld av tillfredsställelse. En sådan man känner när man vet att man gjort ett bra jobb. Men det växer också en annan känsla i mig. En som rör sig mellan förtvivlan, bitterhet och vrede.

  VI SOM ARBETAR I fria teatergrupper har usla löner och absurda arbetsvillkor och så har det varit länge. Nu har vi också blivit av med tryggheten att kunna stämpla i de perioder när pengarna inom grupperna inte räcker till för anställningar. Den nya politiken har ju röjt undan den ”förståelse” för våra speciella och svåra villkor, som funnits från arbetsförmedling och a-kassa. Nu ska man söka jobb inom alla yrkesområden och över hela landet för att få rätt till ersättning. Den förutsättningen gör det till en omöjlighet för den enskilde att överleva i branschen. Lösningen: jobba ännu mer för ännu lägre lön.

  VI STREJKAR INTE. Vi är ohälsosamt lojala mot vårt arbete och vår strävan. Och det har med vår kärlek till det vi gör att göra. Det svåra med att vara frigruppare är ingen överraskning för oss. Vi vet vad det kostar att välja att göra det man brinner för. Och med den vetskapen gör vi ändå om det valet år efter år.
  Men vi är trötta så vi kan spy på en attityd som säger att vårt val har med självförverkligande att göra. Eller påpekanden om att det är just egna val. Att ingen bett oss. Det är inte våra egna val att vår yrkesgrupp är så lågt prioriterad i samhället. Vi vet att barns och ungdomars tillgång till bra teater är beroende av oss fria teatergrupper. Mer än hälften av all barn- och ungdomsteater görs av fria teatergrupper. I vårt val att fortsätta att kämpa finns, förutom konstnärliga ambitioner och skaparglädje, ett ansvarstagande för en mycket viktig, men tyvärr osynlig del av kulturen. (Tänk att någon gång få höra en recensent i radions Kulturnytt recensera en barnföreställning i en gympasal på en landsortsskola!)
  ”Om någon vill hålla på med konst så ska de få göra det, men jag vill inte betala”, sade Johan Staël von Holstein. Och Anders Borg hänvisade arrogant arbetslösa skådisar att söka jobb inom hemtjänsten. Dessa två redan omdebatterade uttalanden är bara exempel på hur valutan pengar har fått en så överordnad betydelse att alla andra kapital, sociala och kulturella, degraderas. Utvecklingen känns omodern, korkad. Att jag skriver detta först nu har med en lamslagenhet att göra, som jag tror drabbat många i vår situation. Luften känns tung att andas och det är svårt att tala från ett lågt perspektiv.
  När bilen är fullpackad och vi åkt några mil försöker jag samla tankarna. Det finns mycket att vara arg på. Så mycket att jag inte vet vart jag ska rikta min ilska. Och när ett snöfläckigt Dalarna bytts mot ett inte lika snöfläckigt Västmanland har min ilska börjat ebba ut. Kvar finns en fråga om begreppet fri teatergrupp. Är vi fria?

  OCH VAD SKA MAN tänka när en bidragsgivare förklarar att vår senaste bidragsansökan kom för tätt inpå en annan. ”Det ser inte bra ut.” Jag vet inte om de tyckte att det gav ett otacksamt intryck, att söka pengar när vi nyss fått bidrag. Men ur mitt perspektiv ser det inte ut på det sättet. Ur mitt perspektiv är en ansökan om ett projektbidrag det samma som att säga att vi är beredda på att gör det en gång till. Vi är beredda att gå från manusförfattande till färdig föreställning på en budget som är minimal. Vi är beredda att göra vårt yttersta för att skapa ännu en konstnärlig upplevelse, ge av oss själva, fylla en del av det stora behov av bra kultur som ett välmående samhälle behöver. Det borde inte ens heta bidrag, utan anslag. Det är ju pengar för ett åtagande. Vi säger ja, vi gör det en gång till. Men nej, vi bär inte tacksamheten. Det åligger inte oss.
  För Teater Tropos del spelar vi in mer pengar än vi får i bidrag. Något som får många andra i branschen att undra hur vi överlever, hur vi orkar. Våra bidrag (anslag) är mycket små i förhållande till allt det vi gör. Vi vet att om våra föreställningar inte tilltalar arrangörerna så är hela verksamheten hotad. Det finns ingen marginal. Vi gör vårt yttersta för att inte låta detta faktum störa våra konstnärliga val. Men det är svårt. Vår frihet är hotad.

  VÄL FRAMME I Västerås så är det inte allt detta vi berättar för dem vi möter. Så fort vi får frågan om hur det gick i Dalarna så är det publiken vi pratar om. Mötet med eleverna. Stämningen och koncentrationen som varit under föreställningarna. Vi berättar om det vi älskar och i det finns hoppet. Ett hopp om att det vi gör en dag ska få en legitimerad, självklar plats i vårt samhälle.

CONNY PETERSÉN
Teater Tropos

debatt@teatertropos.se

Tillbaka till debatt